Roligt litet partiledartest...

... i GP. Vilken partiledare är du mest lik?

Så här blev mitt resultat, surprise...



Det måste rinna av språkröret Maria Wetterstrands blod i dina ådror.
Du är en idealist med stor energi och stort allvar. Du kastar dig mellan familj och engagemang, med känslan av att du har ett kall – som man inte skojar om. Fotriktigt går före flärd och familjen går före fest.

Jag vet inte riktigt om det där med fotriktigt före flärd och familj före fest stämmer, jag gillar ju både blingbling och bubbel. Men annars så. Kan avslöja att jag och Maria är så lika att vi till och med har bott i samma lägenhet i Eskilstuna. Dock inte samtidigt. :-)

Valrörelseabstinens!

Det känns som att jag borde vara ute och kampanja men istället sitter jag fast på kontoret med högar av mindre upphetsande saker att göra. Eller vad sägs om justeringar av protokoll, kompletteringar till statsbidragsansökan, möte med Grön Ungdoms revisor och planering av kursverksamhet inför valet? Saker som kanske inte är tråkiga i sig, men just nu känns det som att jag borde göra annat. Det närmaste jag har kommit valrörelse hittills är en aktivistisk affischeringsrunda på stan tillsammans med en majoritet av vår pressavdelning på riksdagen. Icke att förminska iofs. Affischerna sitter fortfarande kvar och det var dessutom riktigt roligt.

För mig drar valrörelsen igång på allvar på lördag (hoppas jag). Då ska jag till Blekinge och hålla torgmöten. Och nästa vecka är fylld av roliga debatter i Stockholm, Umeå, Linköping och kanske Östersund om kommunikationerna så tillåter. Här kommer jag! Längtar lite, något måste ju göras så att abstinensen går över. :-)

Alla dessa våldtäkter...

... gör mig vansinnig. Genomgång av helgens nyheter avslöjar tre våldtäkter i Linöping den här gången. Överfallsvåldtäkter. Möjligtvis de som oftast kommer till polisens kännedom, men ändå bara en liten, liten del av alla våldtäkter som utförs.

Jag vet att överfallsvåldtäkter inte alls är det man borde gå omkring och vara rädd för. Det finns massor med andra saker man borde vara mer rädd för. Att bli överkörd av en bil. Rånad. Få cancer. Att någon man älskar dör. I mitt fall; att jag ska råka käka mango. Eller vad värst är, att jag ska bli våldtagen av någon jag tycker om.

Jag brukar säga att jag vägrar att vara rädd. Att det är rädslan som för mig är patriarkatets kedjor. All tankekraft som går åt till att planera hemfärder från krogen, bäst upplysta vägar, sällskap och rätt skor.

Det är ju lätt att säga så, att man vägrar att vara rädd. Lova att inte tala om det för någon, men likförbannat darrar jag som ett litet asplöv när jag går där ensam, mitt i natten från Rinkeby T-bana hela den långa, otrygga vägen hem till trygga lägenheten. Som väl egentligen inte heller är så trygg...

Håll ordning på snoppen!

En sak har förundrat mig mycket länge. Jag åker ju som bekant en hel del tåg, och för er som inte har turen att åka lika mycket tåg som jag kan jag avslöja att tåg skakar en hel del när de rusar fram i flera hundra kilometer i timmen där på spåret. Sådär så att kaffet lätt skvimpar över lite. Ja, ibland till och med så pass att en bok eller en dator åker i golvet om man inte är uppmärksam nog.

Nu är ju jag inte utrustad med snopp som vissa andra här tågresenärer. Men om jag vore utrustad med snopp skulle jag i denna skakande värld förmodligen sitta ner och kissa. Uppenbarligen till skillnad från de som de facto är utrustade med snopp och åker tåg. När tåget skakar är det tydligen lite svårt att hålla reda på pillesnoppen vilket resulterar i att det allt som oftast har skvätts en del kiss inne på toaletten. En liten upplysning; Kiss är rätt äckligt. Särskilt andra människors kiss. Särskilt när kisset befinner sig någon annanstans än i toaletten. Till exempel på sitsen. Eller på golvet. Eller varför inte på väggarna?

Gah. Dagens uppmaning: Sitt ner och håll i snoppen för bövelen. Karlkräk! Annars tänker jag också kissa på golvet. Så det så.

Rättvisemärkt porr?

Idag är jag stolt och glad över mina språkrör. Morgonen inleddes med ett utspel om rättvisemärkt porr, under rubriken "nej till totalförbud, ja till rättvisemärkt". Jag gillar det och tror att det kan vara ett steg i rätt riktning. Jag har svårt att se att man skulle kunna förbjuda porr, men inser såklart att det finns en massa skit inom "branschen" som så brukligt är inom områden som befinner sig något utanför samhällets moraliska gräns. En rättvisemärkning skulle förtsås inte lösa alla problem, men skulle åtminstone ge ett alternativ till de som vill ha schysst producerad porr där de inblandade aktörerna gjort ett medvetet val och inte farit illa.

Mest av allt hoppas jag på en öppen debatt om pornografi, så att kidsen får en chans att ta till sig argumenten kring ämnet. Jag fascineras fortfarande över unga människors inställning till porr. När unga människor kollar på actionfilm är det inget snack om att man förstår att det är trickfilmningar och stuntmän/kvinnor inblandade. När det tittas på porr däremot tycks ungdomarna tro att det är dokumentärfilm, ja vissa tycker till och med att porrfilm vore bra som undervisningsmaterial i skolan. Jag säger nej, men debattera gärna vidare. :-)

Winnerbäck och nostalgi

Efter att ha läst mängder med recensioner efter det som tycks ha varit en bejublad turnéavslutning inför 18 ooo personer på Zinkens IP är det inte utan att jag känner någon slags nostalgisk sorg i hjärtetrakten. Han har betytt mycket för mig en gång i tiden, den där Winnerbäck. Och det har tagit mig lång tid att komma över honom.

Jag har gråtit till "Kom Änglar". Jag har skrikit till "Solen i ögonen". Jag har skrattat ironiskt till "Hjärter dam". Jag har varit kär till "Fånga en fjäril" och jag har hittat nya vänner i takt till "Tvivel". Jag har längtat till "Psalm i Januari" och jag har hittat nytt att sukta efter till både "Du hade tid" och "Du gamla fria nord". Listan kan säkert göras hur lång som helst, men jag har hört att man inte ska skriva så långa blogginlägg så den får väl sluta här. :-)

Vi har haft många fina stunder tillsammans Winnerbäck och jag.

3. Storsjöyran 2002. Enda spelningen. Mängder av såna som jag hade vallfärdat för att få dela en liten stund med varandra och med Winnerbäck själv. Det var vackert.
2. Eskilstunateatern strax efter "Kom". Ganska risigt, inte jätteförtjust i nya skivan. Alldeles för ösigt och "nu jävlar ska här rockas". Sen gick strömmen. Mörk teater, ensam Winnerbäck med ackustisk gitarr längst fram på scenen och fanatiska fans längst fram som la alla stämmor perfekt.
1. Min enda "jag-såg-honom/henne/bandet-först-upplevelse". Contrast, Eskilstuna efter "Dans med svåra steg" men innan "Rusningstrafik" tror jag. En blyg och långhårig Winnerbäck, 20-talet personer i publiken. Magi och det var nog här jag blev kär.

Och det är bara topp tre. Skulle nog kunna klämma in en topp tjugo åtminstone om det inte vore för de där reglerna om bloggande.

Långsamt började vi dock så småningom glida ifrån varandra. "Singel" var inte mer än sådär. "Söndermarken" blev jag visserligen kär till, men knappast i. Dödsstöten kom under Hultsfredsfestivalen 2005. Han gjorde tre konserter på tre dagar. En ihärdig publik envisades med att skrika "Lasse" i kör och när det klappades i takt till "Psalm i januari" visste jag att det definitivt var slut.

Men det är väl alltid med stora kärlekar så att när man ser någon annan lyckligt vid deras sida så sticker det lite av saknad. Och lite svartsjuk på de där 18 000 personerna på Zinken är jag nog ändå...

När ska det sluta?

Freden känns långt borta när Israel bombar palestinska flyktingläger.
Det gör ont.

Vem bryr sig?

Precis så heter programmet jag lyssnar på när jag sitter på tåget på väg hem till Stockholm. Kanalen är P1. Ett gäng kids från Rosengård har bjudit in alla riksdagspartier till en utfrågning om hur man ska lösa ungdomsarbetslösheten. Alla partierna lovade naturligtvis att med just deras parti vid makten skulle problemet lösas. Efteråt diskuterade kidsen vad politikerna sagt. Deras slutsats var att det inte spelar någon roll vad politikerna lovar för de jobb som kommer att skapas kommer ändå att vara "smutsjobb" som ingen vill ha, som "typ att hjälpa någon gamling". Ungdomarna ville jobba som läkare och arkitekter minsann, några "smutsjobb" ville de inte ha.

1. Att "hjälpa någon gamling" är inget "smutsjobb". Dock behövs det inom den offentliga sektorn både fler anställda och högre löner.
2. Vill man bli läkare och arkitekt får man vackert se till att försöka utbilda sig till det, och jag lovar, det är inte många läkare och arkitekter som går arbetslösa idag.
3. Den viktigaste lösningen är dock att vi måste dela på jobben, 6 timmars arbetsdag, friår och möjlighet att pröva på en ny karriär någon gång i livet.

Och så kanske det var det där med attityden till arbete, den kanske vi också måste ändra lite på. För att inte prata om respekten för de där "gamlingarna" som måste ha lite hjälp.

"Efter pride"-ångest

Har större delen av dagen sprungit fram och tillbaka på mitt äckligt varma kansli, med en inte alltför äcklig iskaffe i ena handen och diverse papper i den andra. Fixandes och trixandes med det ena utskicket efter det andra. Det verkar som att det inte bara är jag som har drabbats av värmeslag utan även kopiatorn. Eller så är det så att mitt värmeslag gör mig oförmögen att handskas med maskiner, jag vet inte.

Inte utan att man längtar tillbaka lite till pride. Även om det var läskigt varmt även där var värmen åtminstone ackompanjerad med följande mycket angenäma saker:

vänner jag inte träffat på länge
vänner jag träffar ofta och tycker om
en massa andra underbara människor
snyggaste cissi i snyggaste dragqueen-outfiten
massa gröna i paraden
mysig picnic i humlan
god mat och kall öl
alldeles lagom mängder med champagne
och så lite singstar med caroline

Med andra ord, en mycket bra pride. Extra roligt med pride när man är där med det mest HBT-vänliga partiet enligt RFSL! Heja miljöpartiet, igen.