Förra veckan anlände jag till Arlanda efter en liten trip till Island. Ett litet toalettbesök innan resan fortsatte in mot Stockholm kändes högst nödvändigt. Jag gick in på damernas, trots att det var många år sedan jag personligen konstaterade att det här med könsseparerade toaletter är något förlegat.

Många var anledningarna till att jag kom fram till detta beslut. Kanske var det framförallt den underbara unisextoaletten i TV-serien Ally Mcbeal som fick mig att trilla över kanten. Det mesta spännande och avgörande i serien inträffade just på denna toalett. De evighetslånga köerna till tjejtoaletten på krogen har också gjort sitt till. Säg någon flicka som inte avundsjukt har kastat kissnödiga blickar på den närmast obefintliga kön framför pojkarnas. Personligen gör jag ibland revolution och kastar mig in på pojkarnas istället, tyvärr har det mer än en gång slutat med bryska knuffanden tillbaka till den evighetslånga kön framför flickornas. Nåja, hur som helst anser jag att det är dags att evakuera den stackars lilla mannen och den stackars lilla kvinnan som brukar hänga och dingla på toalettdörrarna.

Det som slog mig, när jag stod i kön till toaletten på Arlanda, var att skötborden i princip alltid är placerade inne på damernas (eller på den kombinerade handikapps- och damtoaletten, vilket i sig är smått absurt). Frågan lyder, var byter män blöjor på sina barn när de befinner sig på offentlig plats? Är de anarkistiska nog att tränga sig in på damernas? Eller gör de det helt enkelt någon annastans? Eller gör de det inte alls? Och varför i hela fridens namn finns det inte skötbord även inne på herrarnas? 2000-talet, here we come. Varför är det just vi av kvinnligt kön som ska stå ut med alla dessa barnskrik när vi kissar? Frågorna är många, svaren är få.

Till saken. Mitt dilemma nu är; vad ska vi göra först? Ska vi verka för ett totalt införande av unisextoaletter? Eller ska vi fokusera på att montera in skötbord på herrarnas? För om vi bara kunde få till det här med unisextoaletter á la Ally McBeal vore ju problemer ur världen, men någonting säger mig att samhället inte riktigt är där än...