Åh nej!

Nu är den här. Igen. Jag avskyr den. Naturligtvis pratar jag om vinerkräksjukan. Äckliga, äckliga vinterkräksjukan som tvingar mig till ett par månaders ofrivillig kognitiv beteendeterapi nästan varje vintersäsong. Jag är verkligen livrädd för att bli kräksjuk. Sådär så att jag inte VÅGAR gå till jobbet om någon där är sjuk. Jag inbillra mig dagligen att de små bacillerna har flyttat in i min arma kropp och jag får ångest och blir kallsvettig så fort jag känner mig det minsta illamående. En allvarlig konsekvens är att jag starkt ogillar att befinna mig långt hemifrån av den händelse att jag skulle bli sjuk. Ska man behöva kräkas i en hink vill man åtminstone kräkas i sin egen hink liksom.

Åtgärder för att slippa bli sjuk är bland annat att jag kommer att undvika offentliga toaletter (ser fram emot ett par riktigt kissnödiga månader), kollektivtrafik (mina ben är det inget fel på, de går så gärna) och alla sociala situationer som innefattar konakter med barn (åtmintone barn i dagisåldern, känner inte så många så det bör inte vara något större problem) tills epidemin är över för den här gången. Med andra ord går jag lite i ide. Jag antar att vi ses typ i februari eller nåt. Suck.

(Peppar, peppar har jag aldrig blivit smittad, kanske tillhör jag de där lyckliga 20 procenten. Jag vet inte, just nu känner jag mig inte lycklig alls. Bara rädd. Tokrädd).