Nostalgi.

Han är inne och petar där i själen nu, den gamle hederlige Winnerbäck, precis som han så ofta gjorde för länge sen. Med lite hjälp av Miss Li den här gången. De klär varandra. Och jag längtar till 17 igen, fångade fjärilar och okomplicerade hångel som det mest komplicerade av allt. Man var så stor, så stor och kärleken den var så stor, så stor. Och vi skulle vinna över allt medan Fenomena stod tidlös mellan björkarna med frostat vinterhår. Och han satt där, Winnerbäck, på en strömlös scen med gitarren i handen och vi frågade efter Spöken. Han skrattade och sa "det finns inga spöken mer", vi tog varandras händer och blundade och han spelade Kom Änglar bara för oss. Längtar.