Hjälp till självhjälp á la blogg.

När tjockis väntade barn och jag insåg att allt kanske inte skulle bli så bra som en hade kunnat hoppats på (det här med barnet blev liksom något som liksom "hände någon annanstans") började jag läsa mängder med "skaffa-barn"-bloggar. Förmodligen för att kompensera det faktum att jag av olika anledningar inte hade möjlighet att vara involverad i tjockis "skaffa barn"-projekt. (Nu menar jag inte att jag hade lust att skaffa barn själv).

Well, de här bloggarna har jag ju följt nu i lite mer än ett år och det är helt galet hur olika alla deras historier har slutat. Somliga har nu en liten, andra är gravida, några genomgår ett andra, tredje eller fjärde provrörsförsök. Någon har bestämt sig för att det nog inte blir några barn medan en väntar på en liten att adoptera. Sorgligast är de par där det här med barn, eller stressen efter ett barn, har raserat hela relationen. Separationer och skilsmässor går att fina både här och där i "skaffa barn"-bloggvärlden, tyvärr. Och det är ledsamt.

Det är märkligt. Jag känner ju inte alls de här människorna vars bloggar jag följt det senaste året. Men det kan inte hjälpas, jag sitter här och håller tummarna för dom, blir glad för deras skull när det händer något bra och ledsen för deras skull när de är ledsna. Framförallt är jag nog tacksam för att de låter mig vara med på ett hörn. Det har hjälpt mig en himla massa, att få känna mig lite involverad i kompletta främlingars "skaffa barn"-bestyr, hur konstigt det än kan låta. Så ett litet tack. Och ett grattis till de som lyckats och ett lycka till till de modiga människor som fortfarande försöker.

Och med tanke på hur klurigt det kan vara är jag iaf mycket glad att liten A kom till världen.