Ed.

Harcourt. Anna har lurat med mig på konsert på måndag. Springer alldeles för lite på konserter nu för tiden. En gång för länge sedan, under Blå's storhetstid i Eskilstuna, var det min näst största hobby. Strax efter att spela i band.

Jag såg Ed första gången på en Hultsfredsfestival. Jag har alltid varit lite småsvag för jazz och när jag lallade runt på området hörde jag plötsligt softa trumpeter och en ståbas. Jag lät ljudet leda mig rätt och där stod han, Ed. Ögonblicklig förälskelse. Det är något visst med dova trumpeter. Dova trumpetet och jag. Vi liksom klickar.

För sisådär en tre år sedan bestämde jag mig för att politik är viktigare än musik. Det var nog inte ett medvetet val, det mest blev. Under de senaste åren av "politik är viktigare än musik" har jag missat sjuka mängder grym musik som nu ska tas igen. Jag börjar med Ed's senaste två skivor som Anna så vänligt lånat ut (de dova trumpeterna finns kvar). Och sen blir det konsert. Ofta hoppas jag.

Musik är också viktigt.