Barndomsnostalgi.

På väg till jobbet i morse noterade jag att vattnet låg alldeles blankt och stilla till vänster om bron över till riksdagen. Det är lustigt hur en sån liten sak som stilla vatten vissa dagar kan få en att längta, längta, längta.

Det fick mig att längta tillbaka något alldeles vansinnigt till farmor och farfars sommarstuga i Björsund, vid mälaren. Jag spenderade mycket tid i farmor och farfars pyttelilla stuga när jag var liten. Jag brukade reta gallfeber på farmor genom att "klämma sönder" lejongapen (det var ju så roligt när blommorna gapade), äta mängder med blåbär, hämta vatten i pumpen, bli rädd för snokarna och skrika högt, bada vid bryggan, tvätta händerna hela tiden för att det var så kul att det inte fanns någon kran och "hjälpa" farfar med både det ena och det andra.

En stor del av tiden tillbringade jag på klipphällen vid vattnet, med näsan i en bok eller tankarna på annat håll och det var väl där någonstans det stilla vattnet träffade mig i morse.

Stugan tillhör någon annan nu. Och farfar finns inte mer. Åtminstone är han inte här. Ibland tror jag att minnena också börjar blekna, men se så fel en har. Ett stilla vatten eller doften av bliw-tvål är allt som behövs för att jag ska vara där igen. Fantastiskt.