Eller åtminstone desperat jakt på nycklar (fast bara fyra, inte sju som det är i the real thing) var vad morgonen ägnades åt. Liten nyckelknippa tyckte det var på tiden att gå och gömma sig. Jag som bara tappat bort en nyckel en gång tidigare, en nyckel som återfanns inom ett par timmar, blev förstås ruggigt panikslagen. Och då hände något som aldrig får hända när jag är panikslagen eller tycker lite illa om mig själv (vilket man gör om man slarvar bort nycklar till en lägenhet där man bara bott ett par månader), älskling blev arg. Och om någon blir arg på mig i ett sånt läge blir jag superlarvig. Helt handlingsförlamad och alldeles gråtig. Så jag fick gå hemifrån utan nycklar, med ett surt löfte från älskling om att han skulle komma och släppa in mig när jag slutar jobbet.
Vad hände sen? Såklart var det så att så fort jag lugnat ner mig litegrann, torkat snoret från nosen och tagit mig i kragen började hjärnan min att fungera igen och jag kom på precis vart nycklarna befann sig någonstans.
(I väskan, fast i ett mycket, mycket litet fack).
Kanske hade de dykt upp lite fortare om jag inte blivit handlingsförlamad och gråtig, vem vet.
(Dagens lärdom; säg snälla saker till mig när jag är klantig eller snurrig så blir jag förhoppningsvis smart igen :-)).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar