Jag har länge haft (den dåliga?) vanan att köpa med mig en latte på väg till jobbet. När take away trenden dök upp i Eskilstuna i slutet på 90-talet och kaféerna började servera kaffe i pappersmugg var jag den första att haka på. Jag brukade gå där genom stan, med min kaffe i handen, och tänka att nu såg alla minsann hur duktig jag var och hur bråttom jag hade. Att jag var en sån där viktig person som minsann inte hann sitta ner och dricka sitt kaffe. Det kan tyckas lite larvigt men då var jag väl det då.
De flesta som dricker kaffe gör det nog för koffeinets skull och även om jag nog måste bekänna mig till att vara en koffeinjunkie så är det inte koffeinet som är det centrala när jag köper med mig min latte på väg till jobbet. Det är känslan av att vara på språng. Jag behöver min pappmugg i handen för att vakna, ta mig i kragen och attackera dagen. Mer än något annat är det en symbolhandling. Nu för tiden är det inte för att andra ska tycka att jag ser viktig ut, utan helt enkelt för att sparka mig själv lite där bak.
Jag vet, jag är fortfarande larvig. Allt är precis som förr, bara lite annorlunda. Och det är väl tryggt på något vis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
hej! jag dricker kaffe av helt andra anledningar, men jag tycker att ditt inlägg var väldigt fint.
Det finns fler anledningar att dricka kaffe. Bland annat att det ibland kommer med trevligt sällskap. Kanske borde vi försöka dricka lite kaffe någon gång, du och jag.
Det tror jag bestämt, men det var ju det här med distansen. Jag får nog nöja mig med beskt jobbkaffe i sällskap med labbänken och den spännand 147-sidiga rapporten "Driftstörningar i Kommunala Reningsverk" ett tag till. Hoppas att du har det trevligt i mygglandet.
Skicka en kommentar