Winnerbäck och nostalgi

Efter att ha läst mängder med recensioner efter det som tycks ha varit en bejublad turnéavslutning inför 18 ooo personer på Zinkens IP är det inte utan att jag känner någon slags nostalgisk sorg i hjärtetrakten. Han har betytt mycket för mig en gång i tiden, den där Winnerbäck. Och det har tagit mig lång tid att komma över honom.

Jag har gråtit till "Kom Änglar". Jag har skrikit till "Solen i ögonen". Jag har skrattat ironiskt till "Hjärter dam". Jag har varit kär till "Fånga en fjäril" och jag har hittat nya vänner i takt till "Tvivel". Jag har längtat till "Psalm i Januari" och jag har hittat nytt att sukta efter till både "Du hade tid" och "Du gamla fria nord". Listan kan säkert göras hur lång som helst, men jag har hört att man inte ska skriva så långa blogginlägg så den får väl sluta här. :-)

Vi har haft många fina stunder tillsammans Winnerbäck och jag.

3. Storsjöyran 2002. Enda spelningen. Mängder av såna som jag hade vallfärdat för att få dela en liten stund med varandra och med Winnerbäck själv. Det var vackert.
2. Eskilstunateatern strax efter "Kom". Ganska risigt, inte jätteförtjust i nya skivan. Alldeles för ösigt och "nu jävlar ska här rockas". Sen gick strömmen. Mörk teater, ensam Winnerbäck med ackustisk gitarr längst fram på scenen och fanatiska fans längst fram som la alla stämmor perfekt.
1. Min enda "jag-såg-honom/henne/bandet-först-upplevelse". Contrast, Eskilstuna efter "Dans med svåra steg" men innan "Rusningstrafik" tror jag. En blyg och långhårig Winnerbäck, 20-talet personer i publiken. Magi och det var nog här jag blev kär.

Och det är bara topp tre. Skulle nog kunna klämma in en topp tjugo åtminstone om det inte vore för de där reglerna om bloggande.

Långsamt började vi dock så småningom glida ifrån varandra. "Singel" var inte mer än sådär. "Söndermarken" blev jag visserligen kär till, men knappast i. Dödsstöten kom under Hultsfredsfestivalen 2005. Han gjorde tre konserter på tre dagar. En ihärdig publik envisades med att skrika "Lasse" i kör och när det klappades i takt till "Psalm i januari" visste jag att det definitivt var slut.

Men det är väl alltid med stora kärlekar så att när man ser någon annan lyckligt vid deras sida så sticker det lite av saknad. Och lite svartsjuk på de där 18 000 personerna på Zinken är jag nog ändå...