Biomys

Jag och Anna, min trogne vapendragare i Lund, spenderade regning tisdagskväll på bio. Överaskande bra film, Kajmanen eller Il Caimano som den heter på italienska. Filmen handlar om en stackars avdankad B-filmsproducent som inte producerat någonting överhuvudtaget de senaste tio åren. Annat än godnattsagor som han roar sina två barn med innan han varje kväll lämnar sin familj för ännu en natts sömn i sin studio. Hans fru, tillika den stora stjärnan i de B-filmer han en gång producerat, är naturligtvis redigt trött på honom vilket har lett till en separation bakom barnens rygg. Allt ser rätt mörkt ut för stackars Bruno, vändningen (en av många under filmens gång) kommer när han får ett filmmanus av en ung kvinna (som såklart också bär på hemligheter). Tyvärr läser han inte manuset så noga innan han lovar att ta sig an det. Plötsligt står han med en okänd regissör och ska göra en film om Berlusconi, som är långt ifrån en hyllning.

Filmen är en hit. Inte bara för det underbara italienska språket som kan göra vilken film som helst lite roligare än vad den egentligen är. Karaktärerna är helt otroliga och tittar man lite längre än till huvudrollen Bruno kan man hitta en hel del guldkorn. Sonen Andrea som upprepade gånger tvingar alla att leta efter "en platt gul" legobit, i hans stora legosamling, fullkomligt besatt av något som måste byggas klart. Skådespelaren, påtänkt som Berlusconi, med sina perversa böjelser som han inte gör mycket för att dölja. Den stackars kontoristen på studion som gör allt hon kan för att hålla ställningarna när Bruno själv inte riktigt lyckas hålla humöret uppe. För att inte tala om Berlusconi själv som dyker upp på arkivbilder lite här och var. Det som är det absolut bästa med den här filmen är den känslomässiga berg- och dalbana som den tar mig med på. De tvära kasten, där man ena sekunden fylls av hopp, för att nästa inse att allt är förlorat, för att ännu ett par scener senare vara helt övertygad om att allt kommer att lösa sig. Inte en enda scen är förutsägbar, inför varje replikskifte undrar man hur det kommer att sluta. Lägg en hinna av italiensk, lite pinsam humor över det hela samt en rejäl dos bitsk politik och du har den perfekta underhållningen en regnig oktoberkväll. Och jag som inte ens är ett stort fan av bio beordrar dig genast att springa iväg och köpa en biljett. Det här får man bara inte missa. Och glöm inte trevligt sällskap, för all del.