Panik!

Nähä. Inte då. Nu ska här skrytas. När jag bodde i Eskilstuna, gick på gymnasiet och var en sån där duktig tjej gömde jag mig bakom en panikångestdiagnos (jag inte frivilligt förstås, men ändå...). Det resulterade bland annat att i jag blev jätterädd för att gå på bio. Instängd med en massa andra människor i ett mörkt rum med höga ljud och läskiga scener. Isch. Hur som helst så har jag det senaste halvåret varit på bio inte mindre än fyra gånger! Senast igår med älskling, G och J.

Duktig anli! (eller bara lite mindre fjantig).

Tja, en måste ju fortfarande vidta vissa åtgärder så som att sitta längst bak, längst ut på kanten. Full koll på dörrarna och en kan inte sitta så att man måste gå i vägen för någon om man måste gå ut under filmen. Och jag skulle nog inte vilja gå på bio för långt hemifrån. Men jag går i alla fall, på bio.